fridaabostrom

Jag läste oerhört många förlossningsberätelser innan förlossningen så
känner mig väldigt inspererad att skriva min egen. Det är min berättelse
tagen från mina upplevelser. Sen några tillägg från journalerna.
Den kan säkert uppfattas som intim och privat så har man ingen lust att
läsa om det så behöver man inte läsa.........

Måndag den 28:de februari...
Var ju faktist dagen jag trodde den skulle komma men inga känningar på
hela dagen. Så när kvällen började lida mot sitt slut och vi var på väg att
gå och lägga oss tänkte jag en stor suck, att nae inte idag heller.
Om vi skriver det så här jag och David hade det lite mysigt och efteråt tänkte
jag att ja detta kanske är en liten "färdknäppe". Gick vell en halvtimme och
jag klev upp och kissade, tvättade händerna och gick ut i hallen och då rann
det till så det blev en pöl på golvet. Det var inte mkt så tänkte, kissade jag
ner mig eller är det vattnet? Fast eftersom jag just kissat så drog jag slutsatsen
ganska fort att det måste vara vattnet. Så började ropa som en tok på David.
Det kändes som en evighet innan han vaknade och steg upp. Han satte sig på golvet
och bara tittade. Hade den här blicken - "Nej inte nu, jag orkar inte". Medans
jag blev super pigg och samtidigt började jag skaka helt galet, tror det var lite
nervositet. Men hade ju inga värkar alls. Ringde in till förlossningen som det står
i juornalen 23.10. Dom sa att jag skulle ta två alvedon och försöka sova och komma
in kl 08.00 på morgonen. David blev överlycklig som skulle få sova. Så fixade lite
med binda och tog två alvedon och hoppade ner i sängen. Gick inte lång tid så fick
jag den första värken, ca 23.30. Låg kvar i sängen i ca en halv timme klockade värkarna
som då var mellan 5-7 minuter imellan. Kände att jag inte riktigt kunde ligga kvar
isängen, inte för att det gjorde allt för ont men allt adrenalin i kroppen gjorde sitt med.
Så sa till David att jag går och ställer mig i duschen. För hade kommit på att
det behövde fixas "frisseras" om jag nu skulle föda barn. Så ställde mig i duschen
och tog det som lugnt till en början sköljde med varmvatten och det var riktigt härligt.
stod vell ca 20min så och det började bara göra ondare och ondare. Så satt mig ner
och försökte fixa men det gick inte började då inse hur täta värkarna var. Så ropade
på David igen, tog ett tag innan han vaknade och steg upp. Bad han klocka värkarna
som då visade sig vara 2 minuter imellan ca 1.30 långa. Fick som lite panik så han fick
hjälpa mig ur duschen, torka mig och att ta sig från toan in till sovrummet igen tog
sin lilla tid. Började inse att det kanske är dax att åka in. Fast samtidigt snurrade det
ihuvudet att ska det gå så här fort, jag kan ju inte åka in redan. Då 1½h efter första värken.
David fick ringa och vi var så välkomna in. Då var David tvungen springa ner till brinken
och hämta arbetsbilen, köra hem den, springa ner och hämta väskorna som var packade
i audin och lasta in dom i rätt bil. Kan säga att det kändes som han var borta i evigheter.
Själv flåsade jag omkring i lägenheten och försökte packa det sista toalettgrejerna.
Det var vid den här tiden jag började "försvinna" enligt David. Slutade svara på frågor
och till slut så fräste jag bara fram svaret. Jag hade nog med fokus på att jag skulle
ta mig ner i bilen... Minns knappt bilresan in, var som en ända lång värk. Väl på
förlossningen vägrade jag kliva ur hissen. Barnmorskan fick stå och andas med mig
sen när värken släppte dra mig in i förlossningsrummet. Kl var nu 02.00 när vi kom
in till förlossningen. Dom satte igång lustgasen direkt sen tog dom en kurva. Dom
kunde konstatera att jag hade väldigt täta värkar. Dom bad mig lägga mig ner för
att se hur mkt öppen jag var. Minns att hon sa att det här kan ha hunnit långt. Så
hade stora förhoppningar och blev väldigt besviken då det bara var 4cm. Dom
skickade ner David för att hämta väskorna och alla papper som vi lämnat kvar i bilen.
Jag ville absolut inte ligga ner utan ville ställa mig upp. Så fort var det gjort. Men då
sjönk hjärtljuden på bebisen så dom nästan brottade ner mig i sängen igen. Hon ville
sätta en (minns inte vad det heter) på bebisens huvud så då kände hon igen där nere
10 minuter senare. Då var jag öppen 6cm. Enligt journalen fick jag Eda bedövningen
02.43. Minns att hon var med en isbit på magen och kände flera gånger om jag
tappat känseln lite. Tyckte bara att det var irriterande och satt och hängde över Davids
axel. Enligt journal så står det 03.10 öppen 7 cm, känner tryckneråt, Viss smärtlindring
av edan. Kan säga att jag är väldigt glad att jag tog edan. Den gjorde att jag fick lite
längre mellan värkarna typ 30sek igen så jag hann andas lite. Blev lite mer "vaken"
och kunde prata lite och förklara lite hur jag ville ha det. Vilket jag inte kunnat göra
ända sen jag komme in. Det som var lite minus var att jag inte kände när värken
startade så lustgasen blev inte lika effektivt tills David komme på att sitta och säga
direkt när värken startade. Så jag kunde andas i lustgas. Kl 04.00 var jag fullt
öppen och kunde börja krysta aktivt och kl 04.33 var hon ute. Under krystningsvärkarna
använde jag lustgasen mellan värkarna och tog i för kungochfosterland i värkarna.
Det jobbigaste var att dom stannade av mig i några värkar och lät kroppen hinna med,
var fruktansvärt svårt att inte krysta när hela kroppen tryckte på. krystade ju enligt journal
33min men kändes ungefär som 5minuter i huvudet, om enns det. Hade sagt innan att
jag absolut inte ville se, eller känna och att David absolut inte fick titta. Fast barnmorskan
frågade först om jag ville känna, skakade bara på huvudet men råkade göra ett misstag
och öppna ögonen och såg hur huvudtoppen var påväg ut. Enligt David var det ända jag
sa efter det, Åååh fy fan, fy fan. Som sagt man såg allt riktigt bra så David hade sett alltihopa
oxå, hade som inte gått att undvika. Hade skrivit och berättat att vi ville att barnmorskan
skulle titta efter vad det var för kön och berätta för oss samtidigt. Men bebisen flög som ut
uppåt så vi såg båda två direkt att "Men det är ju en tjej". Barnmorskan gjorde en senavnavling
innan hon la upp min lilla prinssessa på bröstet. Spelade ingen roll hur kladdig och blodig
hon var. Bara pussade och kramade henne. 04.48 komme moderkakan ut.
Sen var det dax för det hämskaste av allt tyckte jag. Att sys. Tror det handlar vell
mkt om att man ville igentligen bara vara klar, sen låg man där med sin tjej på bröstet
och en annan var nere mellan benen och sydde. Hade klarat mig riktigt bra så var bara
några fåtal stygn som behövdes, tog ca 10min att sy men det kändes som en evighet.
Det är lite roligt kändes som hela förlossningen från första värk tills hon var ute
tagit högst en timme medans att sy kändes som en evighet. Sen blev det vägning och
mätning. Var som en liten chock först att hon var en tjej sen att hon var så pass stor,
3915g. David klädde på henne och jag gick direkt och tog mig en dusch. Var nog den härligaste
duschen jag tagit i hela mitt liv. Fast det gjorde ont och sved lite över allt.
Vi blev förflyttade direkt till bb sen och här var det inte snack om någon rullstol dit, jag fick
bebisen i famnen och fick vackert traska dom 30m dit=P=P

Efteråt har min kropp samlat nå fruktansvärt mkt vätska. Nu snackar vi riktiga bollar till fötter
och händer. Det har börjat lägga sig nu, annars har jag mått riktigt bra. Det är först nu när jag
kommit hem tröttheten kommit ikapp. Igår lördag hade jag 39.1 gradersfeber och fruktansvärd
huvudvärk men med lite sömn och alvedon kändes det lite bättre. Sov ju som sagt inte på dom
tre första dygnen. Gick på nått riktig hormonrus och kunde aldrig slapna av för att få sova.


Sammanfattning:
Gud vad man hade tänkt och planerat inför förlossningen. Jag ville gärna testa ta ett bad, hade
en tensmaskin, vi hade med oss lite godis för att orka. Men inget blev som det var tänkt.
Fast varför klaga, det blev så bra som det kunde. Kan inget annat säga att detta måste vara
en riktig drömförlossning. Jag känner ändå inte att det gick för fort heller. Som tur var inte
David på jobbet utan han var hemma, annars hade det nog blivit tajt.
Ja, kan bara säga att det är det absolut mäktigaste jag varit med om. Det var så fruktansvärt
häftigt och känner mig absolut inte rädd för att göra det igen. Man hörde ju nångång på bb
från förlossningen hur någon låg i krystningvärkar och det fick en att riktigt få ett hormonrus
och nästan längta tills nästa gång. Hur ont det än gjorde och hur jobbigt den än må vara så
är det värt det. För nu har jag min lillaprinssesa hos mig, så perfekt som man kan bli.



Min bästa vän




Bara någon minut gammal


Stolt mamma




Mina två älsklingar..
David var verkligen det perfekta stödet under förlossningen, han hade
inte kunnat gjort bättre ifrån sig.