fridaabostrom

Ja, nog var jag allt en killtjusare i yngredagar. Hann nog vara tillsammans
istortsätt med alla killar i klassen mellan 1-3. Sen var det alltid samma kille
mellan 4-6. Fast den riktigt FÖRSTA kärleken när den som var på "riktigt" var
nog när jag var 14år gammal och det förhållandet höll i nästan tre år.
Tog slut från en dag till en annan så det kändes ju riktigt som det var
ment to be over. Gå vidare för att träffa den SANNA kärleken och det tror
jag verkligen att jag gjort idag.

Fast om man bortser från killar så fanns det en kärlek som var starke än
allting annat under mina ungdoms år och det var den stora kärleken till
simnigen, passionen för att få hoppa ner i bassängen. Ja, allting med det
hela var helt enkelt underbart. Att kliva upp 5 på morgonen och träna.
Att igentligen aldrig vara hemma någon helg, utan vara på vift ute i sverige
och tävla. Sen alla dessa läger och buss/flyg/tåg resor man gjorde över
allt. Det var min livsstil. Det var när jag tappade kärleken för simnigen
jag även tappade mig själv. Det finns så många timmar grubblandes om
varför jag tappade allting. Vart allting tog vägen. För än idag finns det en glöd
som brinner för simngen och min kärlek för den. Jag hoppas verkligen att mina
barn kommer vara intresserade utav just denna sport.


Men jag känner på mig att mina STÖRSTA kärlek har jag inte fått träffa än.
Utan det är den här lilla krabaten som sparkas och håller mig vaken hela
nätterna. För kärleken och längtan som man redan nu känner är helt
obeskrivligt stor.